Jahapp.. då har sambon påbörjat jobbet som innebär att han bor borta varannan vecka! :( 

Första veckan är idag avklarad (om än endast tre dagars frånvaro denna gång) och FYYY FAAAN vad det är tråkigt om kvällarna!! Dagarna går bra. Då är det full fokus på jobb, träning och barnen.. ja, och middagslagning, städning, tvätt.. Men när kvällstimman kryper sig på, juvelerna ligger till sängs.. Då SUGER livet!! Jag har bott själv med mina barn förut, men då var det ju självvalt. Gällande det här bo-borta-jobbet så var vi så klart överens om att det inte gick att säga nej till. Om tre veckor drar vi till Thailand och resan kostar flääsk! Jobbet ger bra pengar.. och vare sig man vill erkänna det eller inte så är ju pengar en förutsättning för rätt mycket ändå. 

Nej, jag får helt enkelt ta mig i kragen och skaffa mig ett kvällsliv på egen hand! Jag kan ju inte skylla på barnen. De är stora och självständiga och skulle inte ha några som helst problem med att jag smet iväg någon kväll då och då. Jag kanske skulle ta tag i det här med att faktiskt träffa mina älskade vänner lite oftare - IN PERSON alltså! 

Jag knyter näven och ger mig själv en omgång. - Ut och lev din bittra jävel! Så där ja, nu blir det åka av... 

Vid nio års ålder träffade jag min "första kille"! Vi umgicks mycket och jag var nog riktigt kär faktiskt ;) Jag flyttade till Stockholm med familjen och vi brevväxlade ett tag. Sen rann det ut i sanden. 

24 år senare får jag ett mail på facebook från Patric, "den första kärleken". Han skrev att han hade hittat mina gamla "kärleksbrev" och börjat tänka på mig :) Vi klickade direkt kommunikationsmässigt! Vi började maila, chatta och så småning om började vi höras per telefon. Efter några månader bestämde vi oss för att ses. Jag var nyskild och hade inga planer på att träffa någon ny, men ibland har ödet andra planer.. 

Jag kommer aldrig att glömma vårt första möte i vuxen ålder. Det låter lite klyschigt, men det var som om folkhopen mellan oss skingrade sig. Vi såg varandra direkt! Vi var båda ganska "förfriskade" då vi båda varit nervösa för träffen. Det ena ledde till det andra och efter det här hade vi helt enkelt svårt att släppa varandra. 

Drygt ett halvår senare gick flyttlasset. Vi köpte ett hus och flyttade ihop tillsammans med våra fyra barn :)

Vi har hunnit med så mycket under dessa två år! Vårt liv är hektiskt med jobb, träningar, renovering och taxiverksamhet kring barnens träningar, men vi älskar varandra såå mycket!! 

Kort om vårt 33:

33 - Åldern vi var i när vi knöt ihop säcken

33 - Numret på huset vi köpte

33 - Summan av våra barns åldrar

33 - Numret på gaten när jag och barnen flyttade till Luleå

33 - Stod skrivet med stora siffror när Patric rev en vägg på jobbet

33 - Mått, klockan, etc.. Mååånga "sammanträffanden" när det gäller vår kärlek och talet 33 alltså!

Efter var sitt händelserikt vuxenliv har vi nu knytit ihop säcken!

1996 lämnade jag min trygga hemstad Luleå för kärleken i Stockholm. Jag hade träffat en åtta år äldre man med två barn. För mig var det här med bonusbarn något alldeles fantastiskt! Jag som fullständigt älskar barn! Det blev en tuff "flytta-hemifrån-period". Mannen jag hade träffat och bestämt mig för att skaffa ett liv med hade vissa inslag i sitt liv som jag inte kunde acceptera. Detta upphörde dock efter en tid. Vi fick två underbara barn ihop och de är det bästa som har hänt mig! 

Vi spolar framåt.. femton år efter flytten till Stockholm hade vi kämpat färdigt. Vårt liv hade åter igen alltför många tråkiga inslag som jag inte kunde acceptera. Efter några års velande fattade jag till sist beslutet om att separera från barnens pappa. Jag och barnen flyttade till en egen lägenhet. Vi trivdes bra, men livet runt omkring var rörigt bortom all beskrivning. Mitt i detta kaos träffade jag min första barndomskärlek. En gnista tändes inom mig, vilket smittade av sig på barnen och resten av omgivningen. Ett halvår senare fattade vi beslutet om att flytta tillbaka till Luleå. Där fanns hela min familj och som en stor bonus även min nya kärlek. Jag vill inte på något vis förringa mina vänner och min fd mans familj i Stockholm, men även om familjen jag hade var (och fortfarande är) helt fantastisk så hade jag ju ändå på något vis "separerat" även från dem. Det skulle aldrig riktigt bli samma sak igen...

Vi flyttade tillbaka till hemstaden, köpte ett hus i det område där jag vuxit upp och jag fick ytterligare två fina bonusbarn " på köpet". Jag fick även en ny underbar familj som blev en stor del av vårt liv. Även om det periodvis är väldigt tufft för mina barn att ha sin pappa, sina syskon, släkt och vänner så långt borta så är vi ändå alla, med facit på hand, överens om att vi valde rätt. Barnen åker ner så ofta som omständigheterna tillåter det och både barnen jag har idag en bra relation med pappan, hans nya tjej och familjen. Önskar dock att min relation med mina bonusbarn där nere kunde bli starkare igen... 

Det var en liten tillbakablick. Nu känner jag mig redo att återgå till nuet! 

Jaa.. det här med att blogga gick ju kanske inte så bra! Två inlägg, sen dog engagemanget. För mig får inte skrivandet vara något som känns påtvingat. Genom att "äntligen" skapa en blogg satte jag med facit på hand press på mig själv att jag skulle skriva regelbundet. För detta krävs tid, energi samt att orden faktiskt kommer naturligt. Jag kände direkt hur jag blev trotsig.. (mot mig själv?!) Jag skulle minsann inte skriva förrän jag kände för det och vips så föll det i glömska! Skrivbehovet har egentligen aldrig gått i ide. Jag har bara fortsatt att trakassera mina stackars facebookanhängare istället för att spara ordbajsandet till forum där de faktiskt hör hemma - i bloggar. 

Nåväl, here we go again! Färdigtrotsat!