Ja, det går ju bra det här med att ta mig tid till mitt skrivande..

Har hunnit fylla 36(?!). Helt ofattbart! Min mamma var ju skitgammal när hon var 36.. tyckte jag då i alla fall ;)

Några utvecklingssteg kan jag i alla fall notera vid denna "ringa ålder". Snö och vinter är något jag ogillat starkt under hela min livstid. I år, alltså vid 36 års ålder, har jag för första gången PERIODVIS uppskattat vintern. Vi har denna säsong köpt en husvagn och byggt en förgård som står i Kåbdalis. Det är verkligen vårt eget lilla paradis! Jag har så smått börjat lära mig att köra skoter.. Vi har hunnit köpa en M1000, sälja den och har nu köpt en som jag själv gillar 1000 gånger mer - en Assault -13. Tonårsdottern vägrar att följa med. Hon uppskattar istället den egna tiden hon får här hemma. Känner mig inte helt bekväm som mamma på den punkten, men jag har ett vagt minne av att jag saknade att få det förtroendet själv när jag var 15. Dealen är att det är okej så länge hon sköter sig..och än så länge håller den. 

Hon har för övrigt tagit hem en kille ikväll för första gången!! Kan det kanske hänga ihop med att bonuspappa Patric INTE är hemma ;) Jag vet inte varför, men jag är själv lite pirrig i magen ;) Har gjort mitt bästa för att inte vara pinsam (för sådan var dealen). Jag har faktiskt bara tittat in EN gång! Som den godhjärtade mamma jag är ville jag bara se till att de fick lite godis och dricka... det är väl inga konstigheter?! Fanny grymtade till och blängde på mig och Freddan tyckte att jag hade gjort bort mig.. Dagens barn?! 

Måndag - första arbetsdagen efter jullov och en underbar Thailandsresa. 

Det gick förvånansvärt lätt att komma in i matchen på skolan, trots att kollegorna låg en vecka före mig. Alla tog sig tid att sätta mig in i allt. Mina elever hade en rätt okej dag.. arbetsro i tiominutersintervaller    

Efter jobbet kastade jag mig mot stan och köpte Fannys elpiano inför kvällens "bonusjul" hos mamma. Hämtade barnen, köpte nya fotbollsskor till Freddan och åkte sen till mamsen för att äta julbuffé. Både mamma och pappa med respektive, syster och systerson, bror med respektive var med. Efter några timmar åkte jag hem med två nöjda barn. 

  På söndag, när Patric kommer hem, blir det thaijul med familjen hemma. Barnen ska få sina thailandspresenter. Längtar såå tills min älskling kommer hem!!! Blir dubbelt firande alltså!  

Tur att jag valt att inte offentliggöra min blogg på fb.. jag är ju så fruktansvärt dålig på att hitta tid att sitta vid datorn. De sista två veckorna skulle jag dock aldrig offra en minut ifrån. Jag och min kärlek har varit i THAILAND! En helt fantastisk resa som vi gjorde med våra två fina vänner - Robban och Catharina. Sol, värme, vackra omgivningar, härliga bad, kajaking, snorkling och shoppingrundor. Helt oförglömligt!

Det var härligt att komma hem och krama på barnen på söndagen. Jag har aldrig varit borta från dem så länge förut. I och med måndagen denna vecka började allvaret igen. Jobb för oss båda och för Patrics del innebar det ännu en vecka i Gällivare    Om det "sög" förut när han åkte, så känns det ännu värre nu!! Nu har vi varit tillsammans på tu man hand i tre hela veckor, vilket aldrig hänt förut.. och nu är han borta! Nåväl, jag känner att jag fortfarande kan leva på vår tid tillsammans och vi lär ju båda ha fullt upp. Patrics barn kommer till oss imorgon, så jag blir ensamstående fyrbarnsmamma resten av veckan. Kul, men full planering!! 

Jahapp.. då har sambon påbörjat jobbet som innebär att han bor borta varannan vecka! :( 

Första veckan är idag avklarad (om än endast tre dagars frånvaro denna gång) och FYYY FAAAN vad det är tråkigt om kvällarna!! Dagarna går bra. Då är det full fokus på jobb, träning och barnen.. ja, och middagslagning, städning, tvätt.. Men när kvällstimman kryper sig på, juvelerna ligger till sängs.. Då SUGER livet!! Jag har bott själv med mina barn förut, men då var det ju självvalt. Gällande det här bo-borta-jobbet så var vi så klart överens om att det inte gick att säga nej till. Om tre veckor drar vi till Thailand och resan kostar flääsk! Jobbet ger bra pengar.. och vare sig man vill erkänna det eller inte så är ju pengar en förutsättning för rätt mycket ändå. 

Nej, jag får helt enkelt ta mig i kragen och skaffa mig ett kvällsliv på egen hand! Jag kan ju inte skylla på barnen. De är stora och självständiga och skulle inte ha några som helst problem med att jag smet iväg någon kväll då och då. Jag kanske skulle ta tag i det här med att faktiskt träffa mina älskade vänner lite oftare - IN PERSON alltså! 

Jag knyter näven och ger mig själv en omgång. - Ut och lev din bittra jävel! Så där ja, nu blir det åka av... 

Vid nio års ålder träffade jag min "första kille"! Vi umgicks mycket och jag var nog riktigt kär faktiskt ;) Jag flyttade till Stockholm med familjen och vi brevväxlade ett tag. Sen rann det ut i sanden. 

24 år senare får jag ett mail på facebook från Patric, "den första kärleken". Han skrev att han hade hittat mina gamla "kärleksbrev" och börjat tänka på mig :) Vi klickade direkt kommunikationsmässigt! Vi började maila, chatta och så småning om började vi höras per telefon. Efter några månader bestämde vi oss för att ses. Jag var nyskild och hade inga planer på att träffa någon ny, men ibland har ödet andra planer.. 

Jag kommer aldrig att glömma vårt första möte i vuxen ålder. Det låter lite klyschigt, men det var som om folkhopen mellan oss skingrade sig. Vi såg varandra direkt! Vi var båda ganska "förfriskade" då vi båda varit nervösa för träffen. Det ena ledde till det andra och efter det här hade vi helt enkelt svårt att släppa varandra. 

Drygt ett halvår senare gick flyttlasset. Vi köpte ett hus och flyttade ihop tillsammans med våra fyra barn :)

Vi har hunnit med så mycket under dessa två år! Vårt liv är hektiskt med jobb, träningar, renovering och taxiverksamhet kring barnens träningar, men vi älskar varandra såå mycket!! 

Kort om vårt 33:

33 - Åldern vi var i när vi knöt ihop säcken

33 - Numret på huset vi köpte

33 - Summan av våra barns åldrar

33 - Numret på gaten när jag och barnen flyttade till Luleå

33 - Stod skrivet med stora siffror när Patric rev en vägg på jobbet

33 - Mått, klockan, etc.. Mååånga "sammanträffanden" när det gäller vår kärlek och talet 33 alltså!

Efter var sitt händelserikt vuxenliv har vi nu knytit ihop säcken!

1996 lämnade jag min trygga hemstad Luleå för kärleken i Stockholm. Jag hade träffat en åtta år äldre man med två barn. För mig var det här med bonusbarn något alldeles fantastiskt! Jag som fullständigt älskar barn! Det blev en tuff "flytta-hemifrån-period". Mannen jag hade träffat och bestämt mig för att skaffa ett liv med hade vissa inslag i sitt liv som jag inte kunde acceptera. Detta upphörde dock efter en tid. Vi fick två underbara barn ihop och de är det bästa som har hänt mig! 

Vi spolar framåt.. femton år efter flytten till Stockholm hade vi kämpat färdigt. Vårt liv hade åter igen alltför många tråkiga inslag som jag inte kunde acceptera. Efter några års velande fattade jag till sist beslutet om att separera från barnens pappa. Jag och barnen flyttade till en egen lägenhet. Vi trivdes bra, men livet runt omkring var rörigt bortom all beskrivning. Mitt i detta kaos träffade jag min första barndomskärlek. En gnista tändes inom mig, vilket smittade av sig på barnen och resten av omgivningen. Ett halvår senare fattade vi beslutet om att flytta tillbaka till Luleå. Där fanns hela min familj och som en stor bonus även min nya kärlek. Jag vill inte på något vis förringa mina vänner och min fd mans familj i Stockholm, men även om familjen jag hade var (och fortfarande är) helt fantastisk så hade jag ju ändå på något vis "separerat" även från dem. Det skulle aldrig riktigt bli samma sak igen...

Vi flyttade tillbaka till hemstaden, köpte ett hus i det område där jag vuxit upp och jag fick ytterligare två fina bonusbarn " på köpet". Jag fick även en ny underbar familj som blev en stor del av vårt liv. Även om det periodvis är väldigt tufft för mina barn att ha sin pappa, sina syskon, släkt och vänner så långt borta så är vi ändå alla, med facit på hand, överens om att vi valde rätt. Barnen åker ner så ofta som omständigheterna tillåter det och både barnen jag har idag en bra relation med pappan, hans nya tjej och familjen. Önskar dock att min relation med mina bonusbarn där nere kunde bli starkare igen... 

Det var en liten tillbakablick. Nu känner jag mig redo att återgå till nuet! 

Jaa.. det här med att blogga gick ju kanske inte så bra! Två inlägg, sen dog engagemanget. För mig får inte skrivandet vara något som känns påtvingat. Genom att "äntligen" skapa en blogg satte jag med facit på hand press på mig själv att jag skulle skriva regelbundet. För detta krävs tid, energi samt att orden faktiskt kommer naturligt. Jag kände direkt hur jag blev trotsig.. (mot mig själv?!) Jag skulle minsann inte skriva förrän jag kände för det och vips så föll det i glömska! Skrivbehovet har egentligen aldrig gått i ide. Jag har bara fortsatt att trakassera mina stackars facebookanhängare istället för att spara ordbajsandet till forum där de faktiskt hör hemma - i bloggar. 

Nåväl, here we go again! Färdigtrotsat! 

Av bloggens namn att döma kan man ju lätt tro att det här med siffror har en central roll i mitt liv. 33:an har en lång historia. Inte särskilt lång rent tidsmässigt. Den bygger dock på en lång rad av händelser som har eller har haft med mig och min kärlek att göra. Historien brukar därför bli ganska lång. Nu var det ju inte meningen att fastna vid 33, som jag redan nött om på min facebook. Jag sitter här och funderar kring ålder.

Jag var med min dotter hos tandläkaren idag. När vi går mot undersökningsrummet frågar tandläkaren min dotter om jag är hennes syster. "Aaaaahhh!!", tänkte jag och växte ett par centimeter. Jag kände med ens hur mycket jag tyckte om den här tandläkaren! ;) Den här händelsen lyckades jag sedermera få min dotter att skriva ett inlägg om där hon taggade mig.. alltså, jag måste ju också få ha mitt lilla roliga!! Sen slog det mig... hårt!.. att det var ju precis så här min mamma höll på när jag var liten! Hon var ju skitjobbig!! Fast med närmare eftertanke... hon var nog mycket värre än jag! Jo, så måste det vara!!